...och jag tycker inte att det var länge sen jag skrev här senast, men när jag nu kollade, så var det den tredje december!!! Hoppsan!!! Ja, där ser man hur min tid ser ut. Och det är det här som är typiskt för MIG och TIDEN numera, jag har en alldeles egen tidsuppfattning.

Som här om dagen, när en kompis sa, att hon skulle resa till sin bror nästa fredag för att fira jul och jag tänkte "att hon reser så långt i förväg"  Men så igår upptäckte jag, att det bara är en vecka kvar till jul och då förstod jag varför hon skulle åka nästa fredag  

Den här upptäckten gjorde att jag samtidigt insåg, att jag inte alls har så mycket tid på mig för allt som jag tänkt hinna med till jul  Idag hade jag i alla fall storslagna planer på att städa, ta ner granen från vinden, klä den.... men då satte sig kroppen på tvären med att protestera med VÄRK i ben, rygg och armar  På det viset blev det ju detta istället  så inget ont som inte har något gott med sig  

Jag är i alla fall glad, att jag kunde åka iväg och handla julklappar förra veckan, så jag slipper göra det också denna vecka. Jag hade ett tag tanken att göra det som nu, eftersom jag levde i tron att det var drygt ett par veckor kvar till jul.

Det låter ju helt galet att man kan ha så dålig koll på dagar, datum, tider....... Hade någon sagt det till mig bara för ett år sen, att jag skulle bli sån här, då hade jag skrattat ut den personen. Aldrig, inte jag!! Men nu sitter jag här, med mina almanackor, dagboken och ändå..........det hjälper inte!!!

Huvudsaken är ju att jag är MEDVETEN om att jag har NOLL KOLL så jag dubbelkollar viktiga datum, tider och sen bryr jag mig inte om att jag "strular" med tiden i övrigt  

Sen jag fick min MS-diagnos så känns det som om jag äntligen har "landat" i mig själv, jag har fått ro i kropp och själ. Det kan nog låta konstigt, att en sjukdom kan ge ro i själen men för mig så är det så.

Jag har fått svar på alla underliga smärttillstånd jag haft under många år i.o.m diagnosen och det ger mig lugn och ro  

Smärta är jag van med eftersom jag har svår migrän och det är den enda smärta jag INTE kan acceptera!!!

Ute faller snön i stora flingor....

Härinne hörs bara Ronjas   svaga snarkande, hon sover på sin favoritkudde i soffhörnet. Alva   Kajsa sover på mattan. Det är lugnet före stormen  den storm som det blir när dammsugaren sätts på och katterna flyger åt alla håll  för lite nytta måste jag göra......ett golv i taget, då och då  

Ska försöka skriva innan jul men om min "tid" felar så vill jag redan nu påminna om, att julafton är till för barnen    och att de vill ha nyktra föräldrar och anhöriga!!!

Sköt om er och EN RIKTIGT TREVLIG JULHELG//Kram, Gunsan

...jag var härinne och skrev något, över ett år sen senast.... Jag har nog ingen riktig förklaring på varför det blev ett så långt uppehåll, kanske jag helt enkelt kände mig klar med mitt bloggande, eller att jag bara inte kom mig för att skriva eller att jag inte kunde, för att jag skadade armen efter ett fall utomhus i januari.... Jaa, det finns säkert många skäl till mitt uppehåll men NU känner jag, att jag nog ska skriva lite då och då igen  

Här har hänt en del sen senast, Skrållan som jag skrev om flyttade till mig och bodde hos mig men blev tyvärr sjuk framåt våren och jag tvingades att ta bort henne.

Hennes två "systrar" flyttade till mig och bor här nu hos mig, Kajsa och Alva och Ronja är kvar hos mig, snart 15 år, glad, pigg och väldigt envis  

Den STORA förändringen sen senast är att jag har fått en förklaring på varför jag har haft så konstiga fel genom åren, fel som ingen läkare har kunnat ge riktiga svar på. Som t.ex förra hösten när jag domnade av i höger ben och fot och specialistläkaren från uppsala konstaterade att mina nervimpulser var dåliga men inte visste varför. Efter magnetröntgen på ryggraden visste de förtfarande inte vad det berodde på och det enda rådet jag fick var, att INTE SITTA MED BENEN I KORS!!!!

Så när det domnade av i foten och benet igen nu i år, veckan innan midsommar, så tänkte jag, att det är inte så farligt, det går över. Visserligen hade jag inte suttit med benen i kors  men det gick ju över i höstas. Dagen efter domnade armen bort, några minuter senare halsen och halva huvudet, allt på höger sida. Alltså, HELA höger halva av mig var bortdomnad, från tårna till huvudsvålen!!! DÅ blev jag RÄDD!!!

Jag som lever ensam, tänk om jag inte skulle kunna larma, tänk om det domnar i strupen, tänk om.....

Jag ringde 1177 och de beordrade mig att söka akuten omgående!!!

Efter en del väntan så blev jag inlagd för utredning med strokeövervakning det första dygnet, som tur var så var det ingen stroke men efter en veckas undersökningar så konstaterades det att jag har fullt utvecklad MS.

MS..... Jag visste absolut ingenting om MS, vet ingen som har haft det i släkten, känner ingen som har det och den första tiden hemma orkade jag inte ens ta reda på något om det. Inte för att jag var förkrossad av beskedet, nej, men jag hade såna smärtor så jag kunde inte mer än att ligga ihopkurad i soffan. Försökte läsa, men boken var för tung att hålla, dessutom kunde jag inte koncentrera mig på handlingen.

Försökte lösa korsord men fastnade på de mest enkla ord, orden fanns i huvudet men jag fick inte ner dem genom munnen eller handen.

Sen jag har googlat på MS så vet jag nu, att allt detta hör till min sjukdom och att jag får leva med det och försöka hitta strategier för att få det att fungera. Jag skriver dagbok, jag skriver i min årskalender, jag skriver ner i almanackan och ändå, så har jag noll koll på datum och tider.

Jag kan tycka, att jag har hela dagen på mig..........och så är det kväll!!

Samma med närminnet, jag tänker, att det där ska jag göra om en stund........jag hinner inte mer än tänka det, så har jag glömt det  Har jag tur, så minns jag det igen, men då efter några dagar  

Men minnet ska jag få träna upp  mer om det senare. Det blir inte förrän efter nyår.

Det värsta är ändå värken tycker jag, sen skovet i somras har jag haft ständig värk, mest på höger sida. Den sitter i benen och som nu i armarna. Särskilt i höger arm, bara att skriva detta gör att värken förvärras men är man envis så är man  och envis måste man vara om man har MS.

Jo, jag har bromsmedicin i form av sprutor som jag tar varannan dag, den vanligaste biverningen var typ influensasymptom men de fick jag inte, Däremot har jag migrän mer eller mindre hela tiden och DET är ju inte så kul eftersom jag har det annars också  jag hoppas att det blir bättre när jag vant mig med den.

Annars är det, det vanliga med svullnader och rodnader på stickställena, gäller ju att hitta bra ställen att sticka på.....och det är inte det lättaste jämt.

Nää, nog om sjukdomar och elände och över till snö och kyla 

Igårkväll när Ronja och jag gick vid 21-tiden var det -18 och hon pinnade på riktigt bra, hon som annars mest vill stå och titta på samma ställe och jag får dra igång henne. På det sättet är kylan bra, de här dagarna sen det blev lite kallare, så har hon varit mycket piggare på att gå. Kallt om tassarna förstås  

Vi går inte så långa promenader numera, Ronja vill inte och jag orkar inte. Det gör att jag inte fotograferar så mycket heller men idag tog jag med kameran ut och Ronja stod snällt stilla med hennes matte plåtade  men sen bar det av hemåt fort som attan i kylan.

Sköt om er tills vi hörs igen//Kramar Gunsan