...glädje över att så många människor samlats runt ett och samma intresse.....motorcyklar. Idag går Västmanland Runt på hoj och jag har troget stått ute och kollat in alla dessa hojar som dånat genom centrum.

Jag kände det spritta i mig av glädjen att se och höra alla dessa hojar.....ända tills mitt ex kom med sin nya sexiga idealkvinna (hans ord) på bönpallen.....den bönpall som varit min i så många år......

Då brände tårarna bakom ögonlocken och jag undrade för mig själv varför jag över huvudtaget gick ut en sån här gång, när jag visste att de skulle åka.....varför tortera mig själv på det viset???

Men så kom det ännu fler hojar......och jag kände hur sorgen trots allt förbyttes till glädje igen. Men ändå kan jag fortfarande känna sorg över att det inte är jag som får vara med på riktigt längre......hade allt som hänt....inte hänt......då hade det varit jag på bönpallen idag.....ok, kanske inte just idag med tanke på mitt stora bandage.....men en annan dag.......

Sköt om er och kram//Gunsan